Martin Ackerfors skriver och mailar #58

För lite sedan framkom det att stadsbiblioteket i Strömstad gjort en orosanmälan på grund av att en 10-årig flicka lånat den (ö)kända boken Haunting Adelaine. Jag läste först om det hela hos Magasin K (“Bibliotek orosanmälde efter utlån till barn”, 2026-10-16) och reagerade precis som många andra i bibliotekssverige med förvåning och skepsis. Det skedde i våras och en nyhet blev det först efter att barnets pappa, på goda grunder, JO-anmält Strömstads bibliotek. Biblioteksbladet har en kort intervju med honom apropå detta: “Efter orosanmälan: Dottern undviker biblioteket och läser sämre“ (2026-10-19).

Under mina elva år i branschen har jag inte hört om något liknande, och det finns väldigt mycket att säga om det.

Först, Haunting Adelaine tillhör dark romance-genren som blivit populär främst bland unga tjejer och kvinnor, inte minst genom spridning på Youtube och Tiktok. Jag är helt ointresserad av att moralisera kring vad folk läser, men självklart är det olämpligt att en 10-åring läser den typen av litteratur, precis som det är olämpligt med andra tydligt vuxna teman. Men precis som jag trodde och som pappan i Biblioteksbladets intervju bekräftar läste flickan tio sidor innan hon tröttnade för att det var en för krånglig bok, dessutom på engelska. Det finns liksom en inbyggd mekanism i läsningen som självsorterar nöjesläsningen efter målgrupp.

Men, vad viktigare är, i de fall där det går att koppla lån till låntagare, vilket på de flesta moderna bibliotek sällan sker tack vare utlåningsmaskinerna som låntagarna själva använder, är det ett utmärkt tillfälle att samtala kring det hela. I mötet med låntagarna stöter jag ett par gånger i veckan på föräldrar och barn som är fundersamma kring lämpliga böcker. Då finns ett gyllene tillfälle för mig att berätta om teman, erbjuda alternativ och slänga in en brasklapp. Vilket jag och mina kollegor också gör, utan att döma.

Däri ligger nämligen en av bibliotekariens främsta uppgifter. Som personal och förmedlare av litteratur kan vi inte veta vad den som står framför oss har för avsikt med sitt lån. Genuint intresse, faktainhämtning för att kunna kritisera, eller bara för att skryta inför vänner. Alla anledningar är giltiga och biblioteket bör och ska vara ett tryggt rum där ens bevekelsegrunder inte ifrågasätts. (Det är klart att jag får bita mig i tungan när någon frågar efter “Omgiven av idioter”, men någon orosanmälan har jag ännu inte gjort.) På biblioteket är dina lån dina och personalen får inte yppa vad du lånar för någon. Och du ska vara trygg i vetskapen att dina lån och frågor inte leder till negativa konsekvenser (annat än att du kanske råkar läsa “Omgiven av idioter”). Ingen orosanmälan, ingen polisanmälan, ingen registrering av något du kan vilja hålla hemligt.

Jag kommer på 50 situationer som kan uppstå på bibliotek där en orosanmälan skulle kunna vara aktuellt. Att ett barn lånar Haunting Adelaine är det inte. Hade motsvarande skett när jag var liten hade vi fått hem orosanmälningar oftare än Yves Rocher-tvål, för hand upp den som inte lånade skumma saker på biblioteket, eller var ditt intresse för de antropologiska reportageböckerna så genuint, verkligen?

Hela situationen i Strömstad berör mig djupt, för, som en kollega nyligen uttryckte det: “Vi kan vara den viktigaste personen för ett barn när vi hjälper till att öppna läsdörren.” I Strömstad slog de i stället igen den, med kraft.

Och något helt annat: Meta, som äger Facebook och Instagram, gör livet jobbigare för små skapare igen. Just nu är jag begränsad till två länkar ut från Facebook i månaden, vill jag ha fler behöver jag betala 500 kr i månaden. Det kommer jag förstås inte att göra, det är snarare min önskan att lämna plattformarna helt och hållet på sikt.

Därför önskar jag er hjälp! Om ni ser det här utan att ha prenumererat, snälla skriv upp er (jag lovar att inte spamma!). Om ni redan prenumererar och tycker att det är bra, var snälla och tipsa vänner och bekanta om nyhetsbrevet, min blogg och/eller Kulturgrynings discordserver.

För små skapare är tips vänner emellan alldeles ovärderligt. Tack!

"The Girls" av Emma Cline är kort och gott en riktigt bra roman och det finns två anledningar till det: dels berättar hon om en sekt utan att ta till de stora känslorna, dels känns romanen oerhört mogen för att vara skriven av en relativt ung debutant. En lågmäld historia framförd på storartat vis.

Läs hela recensionen här.

I romanen "Hästen" fortsätter Axel Lindéns alter ego med sitt konträra förhållningssätt gentemot allt. Skogsbruket sköter han med hästen och motståndet mot kraftledningen är en kamp mot el i största allmänhet. Det är frustrerande läsning, men bra och välbehövlig på sitt sätt.

Läs hela recensionen här.

Kelly Hayes har i "Read This When Things Fall Apart" samlat en rad brev skrivna av aktivister adresserade till aktivister, som en påminnelse om att vi ska vara rädda om varandra och oss själva. Det är lugnande, stärkande läsning jag tror många som kämpar mot orättvisor skulle må bra av att läsa.

Läs hela recensionen här.

1965 kom Georges Perecs "Tingen", en berättelse om ett samhälle i förändring. Drygt 60 år senare skrev Vincenzo Latronico "Perfektion" som en tolkning av vår egen tid. Båda är bra, till och med riktigt bra, men satta bredvid varandra blir "Perfektion" aldrig mer än en uppföljare.

Läs hela recensionen här.

Vissa böcker utmanar gränser och former på ett för en bibliotekarie ganska frustrerande vis. En sådan är Shaun Tans bilderbok Cikada från 2018. Bilderboken riktar sig främst till en (mycket) ung publik, inte sällan med blinkningar åt den högläsande vuxna och skulle man sätta i bilderbok i handen på en vuxen utan liten människa skulle det nog leda till en del höjda ögonbryn. Men Cikada är just en sådan bok, en fullkomligt briljant bilderbok riktad till en vuxen, gärna kontorsjobbande publik. Jag vet inte om min recension fått någon att plocka upp den, men jag hoppas det. (Och på sistone har jag en ny anledning att tipsa om den, men mer om det i ett kommande nyhetsbrev.)

“Australieniske författaren och illustratören Shaun Tan (f. 1974) låter sig inte placeras. Han befinner sig i gränslandet mellan barn- och vuxenbok, mellan serie och skönlitteratur. Inte heller hans teman går enkelt att genomlysa. Det är något härligt befriande i det, lågmält punkigt på ett samtidigt hemtrevligt och skavande vis. Den senaste boken Cikada är inget undantag.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.