Martin Ackerfors skriver och mailar #57

På tillbörligt avstånd satt jag och de kollegor som var på plats på biblioteket 2020 och tittade på Nobelprisutdelningen på storskärm. Bland mina förslag fanns den kanadensiska poeten Anne Carson och jag hann hoppas en sekund att det var hon som tilldelats det innan jag förstod att det var en annan nordamerikanska som fick det då: Louise Glück. Jag trodde Carsons chanser var slut och slutade därmed att gissa på henne.

Jag fick först upp ögonen för Carson efter att en av mina kurskamrater utanför kurslitteraturens lista tipsat om “Autobiography of Red” (2009-09-29), en märklig men bedövande bra prosalyrisk bok om det röda monstret Geryon som Herakles enligt myten dödar. Omskrivningar av myter är inget nytt, men Carson var ändå långt före de senaste årens tolkningar och för mig var det något i princip oöverträffat. Trots att det var 17 år sedan jag läste den tänker jag på den med jämna mellanrum. Jag läste “Red doc >” utan att recensera den och ganska nyligen (nåja) “Wrong Norma” (2024-08-01) och Carson fortsätter att trollbinda mig med sitt egenartade författarskap. “Eros the Bittersweet” står i hyllan oläst så den ligger nära till hands att ta upp inom kort (även om jag förstått att det finns något misstänkt med sådana som läser nobelpristagare för snart inpå att de fått priset).

För i torsdags, när Nobelpriset delades ut, inför en betydligt talrikare publik på bibilioteket, kunde jag utbrista något som jag aldrig sagt i det sammanhanget förut: “Äntligen!”

"The Girls" av Emma Cline är kort och gott en riktigt bra roman och det finns två anledningar till det: dels berättar hon om en sekt utan att ta till de stora känslorna, dels känns romanen oerhört mogen för att vara skriven av en relativt ung debutant. En lågmäld historia framförd på storartat vis.

Läs hela recensionen här.

Det finns väldigt mycket med Tillie Waldens "On a Sunbeam" som är lätt att tycka om, vare sig det är spännande science fiction-världar, lågmälda relationsdramer eller välavvägda normbrott. Waldens skapar ett universum jag vill stanna i längre än de 500 sidor boken räcker.

Läs hela recensionen här.

Föga anade Luigi Pirandello vad han förebådade med sin pjäs "Sex roller utan författare". 1921 var reality-teve utanför de vildaste fantasier, ändå handlar metafiktionen och självrefererandet nästan helt om förhållandet mellan liv och dikt, om de medierade livsödena. Märklig pjäs, men relevant än.

Läs hela recensionen här.

Uruguayanska Fernanda Trías debutroman "Takterrasen" vittnar om en potential som inte riktigt kommer till sin rätt här. Svärtans krypande obehag är otyglad och jag fastnar i oklarheter som inte tycks fylla någon fiktion. Ändå ger den mersmak för författarskapet, på något lustigt vis.

Läs hela recensionen här.

Mitt tips för årets nobelpris var franska Nina Bouraoui och det kan jag nog fortsätta att tippa ett tag framöver. “Kärlekens geografi” minns jag som bra, men skrev inte om den, däremot skrev jag om den fantastiska “Enstörig”.

“Nina Bouraoui (f. 1963) nämns kanske inte som nobelpriskandidat ännu, men det skulle förvåna mig ytterligt om hon inte snart seglar högre och högre på listan över förhandsfavoriter. Inte minst med tanke på att Elisabet Grate Bokförlag tycks ha en ypperlig känsla för sådant. I Enstörig kan jag definitivt se det, dessutom.

I romanen möter vi den unga algeriskan Alya som försöker hantera att det snart är 1980 och att hennes vän Sami försvunnit. Alya tycks vara som de flesta andra, ivrigt funderandes på vad det är att vara människa, hur relationer fungerar och vad hon ser runt omkring sig. Ensam kanske, framförallt i sina tankar, men någorlunda vanlig ändå.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.