Martin Ackerfors skriver och mailar #54

För första gången sedan jag fick rösträtt är jag inte helt säker på var jag ska lägga min röst i riksdagsvalet. Som någorlunda “frihetlig vänster” är alternativen ändå förhållandevis få, men, om jag får drista mig till en anekdotisk spaning, verkar det vara något av en trend. Jag har aldrig förut hört så många uttrycka tveksamhet som i år. Om folk generellt är mer tveksamma, om vi bara pratar mer politik eller om tveksamheten gör att vi pratar mer politik låter jag vara osagt. Jag tror ändå att det är ett symptom på hur det politiska samtalet mår.

Jag har varit engagerad i Vänsterpartiet och under en kort period var jag ersättare i kommunfullmäktige på deras mandat. Jag beundrar de som orkar, men för mig var det aldrig riktigt bekvämt. Kalla det bångstyrighet eller integritet, men när även Vänsterpartiet lyfte förslag om att sänka bensinskatten lät jag mitt medlemskap förfalla.

Den här valrörelsen (och den generella politiska riktningen under de senaste tio åren) har handlat om tuffa tag och … jag köper inte det. Jag struntar i om barnen är 13 år eller 14 år när de sätts i fängelse, för jag vill inte sätta några barn i fängelse överhuvudtaget. Jag struntar i om bensinskatten är 5 kr eller 2 kr per liter, för bensinbilarna behöver tas ur trafik och ersättas med hållbara transporter. Jag tycker ingen ska kunna fråntas sitt medborgarskap, att ingen behöver ha mer än 100 miljoner, att den som tjänar mest inom en organisation max får tjäna dubbelt så mycket som den som tjänar minst, att vind- och solkraft är rimligare än kärnkraft, att välfärden ska betalas gemensamt och jag tycker att lagar i den mån de ska finnas ska gälla alla, oavsett hudfärg eller kapital på banken.

Du behöver inte hålla med mig, och det är heller inte poängen här. Poängen är det tröstlösa i att det i många väldigt viktiga frågor är så sparsamt med alternativ, för i praktiken tycks det bara handla om partitillhörigheten på ministrarna och hur långt SD lyckas baxa med sig mitten.

Politik spelar roll. Politik är att vilja. Politik påverkar livet för dig och mig och många andra, och vi gör oss själva en björntjänst om vi glömmer bort det. Om inte kan vi bara göra Vibekompassen och rösta därefter.*

*Jag har gjort den 50 gånger och är inget klokare.

Véronique Tadjos kortroman "In the Company of Men" bryter mönstret kring hur sjukdomar utanför västvärlden beskrivs. I en rad skildringar får människor, djur och träd komma till tals för att låta oss försöker förstå vad Ebola-epidemierna faktiskt innebär.

Läs hela recensionen här.

"Salt Bones" av Jennifer Givhan är mycket, men inte magisk realism vilket den såldes in som och gav mig felaktiga förväntningar. Vill man däremot ha en habil spänningsroman i samma anda som "Där kräftorna sjunger" eller "Den sista migrationen" har man desto mer att hämta.

Läs hela recensionen här.

Det finns i princip ingenting i "Tomhet och ömhet" av Isabella Nilsson som jag inte tycker väldigt mycket om. Den är kort, lätt att missa i sin ringa storlek, men rymmer så mycket som inte speglar, men åtminstone påminner om hur det är att befinna sig i min hjärna. Fantastisk läsning.

Läs hela recensionen här.

I “Cultish” använder Amanda Montell allt från Scientologerna till CrossFit för att visa den språkliga verktygslåda som ledare använder för att skapa kultlika sammanslutningar, med den viktiga bieffekten att man som läsare lär sig se skillnad på vad som är kult och vad som är positiv sammanhållning.

Läs hela recensionen här.

Mitt första riksdagsval var 2006 och som, redan då, ivrig bloggare tänkte jag begå journalistik och göra mina egna efterforskningar utifrån de frågor jag tyckte var viktiga. Jag formulerade dem och skickade till samtliga riksdagspartier. Vem vill inte svara på en slumpmässig tjugoårings frågor för att nå en, sanningen att säga, inte enorm publik? Bara Centerpartiet svarade i tid (och Miljöpartiet efter utsatt tid): “Valet 2006 – Centerpartiet“ (2006-01-31) och det var även de som fick min röst då.

Det är lite intressant både att läsa mina, minst sagt, oblygt tendentiösa frågor och den resa jag gjort sedan dess. Samtidigt har även Centerpartiet ändrat sig sedan dess. Liksom samhället, antar jag. Framför allt upplever jag att det, oaktat mina frågor, finns det både i Centerpartiets och Miljöpartiets (“Valet 2006 – Miljöpartiet”, 2006-02-24) svar ett större fokus på det politiska samtalet än vad jag upplever idag.

Vad jag önskar, mer än något annat, är ett politiskt samtal präglat av ödmjukhet och nyfikenhet.

“Jag måste erkänna en sak. Med facit (mer eller mindre) i hand, tycker jag det här är lite häftigt. Centerpartiet har svarat på mina frågor. Kanske inte alltid helt utan att slingra sig, men hej, de är ju trots allt politiker.

Eftersom mailet blev så otroligt långt kan jag inte visa det i ”ingressen”, men tryck bara på läs mer så är saken biff.

Hejsan Martin!

Tack för ditt mail. Roligt med frågvisa potentiella väljare!”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.