Svårt att tro, kanske, men jag läser en hel del böcker som jag inte skriver om av en eller annan anledning. Oftast för att jag inte hittar någon meningsfull vinkel att närma mig boken på, i regel är det ju inga favoriter heller. Med sju och en halv månad av årets passerat kommer här en summering av dessa och, om jag överhuvudtaget minns vad det var, en kort kommentar (utan att dubbelkolla beskrivningar).

  • Annette Herzog — Pssst! 🇩🇪 (Serie för barn/ungdomar. Har för mig jag tyckte den var rätt bra, men kan för mitt liv inte minnas vad den handlade om.)

  • Adrian Perera — Jag firar inte i år 🇫🇮 (Poesi inte gjorde något större intryck på mig alls …)

  • Martin Nerukar & Konstantinos Dimoupulos — Ex Novo 🇩🇪🇬🇷 (Kartritarspel som jag tror har rätt stor potential att vara kul, både i grupp och som eget projekt, men som jag ännu inte haft möjlighet att testa.)

  • Sofia Näsström — Demokrati 🇸🇪 (En ganska banal bok vi fick för en studiecirkel på jobbet, möjligen en första ingång in i ämnet om man är ingen eller ytlig kunskap om vad demokrati är och kan vara. Främsta styrkan är att den inte är fullt så självgod som texter om demokrati annars brukar vara.)

  • Laurie Blake & Rhi Saunders — Why We Fight 🇬🇧 (Rollspel inte helt olikt mitt A World Mending men betydligt matigare och sannolikt krångligare. Om att kämpa emot i klimatkrisen och senkapitalismens tidevarv.)

  • Thomas Mafolo — Shaka 🇱🇸 (Hundra år gammal bok om en kolerisk krigarkung som mellan fläckar av intressanta passager var rätt långtråkig.)

  • Johannes Heldén — First Contact 🇸🇪 (Ekopoesi, eventuellt, sönderbrutet och lite svåråtkomligt.)

  • Byung-Chul Han — Eros Agoni 🇰🇷 (Potentiellt intressant om kärlek och erotik under marknadslogik, men skriven med en filosofisk air som är så omständlig att den stöter ifrån mig.)

  • Tsering Yangzom Lama — We Measure the Earth with Our Bodies🇳🇵(En bok som liksom många andra tycks handla om författaren eller någon hen närstående i ett land och ett historiskt skeende kräver vittnesmål. Inte dålig, men inte heller särskilt uppseendeväckande.)

  • Hans Alfredson — En något större bok 🇸🇪 (Samlade och tämligen ojämna texter från en av svensk humors största. Fläckvis svår nostalgi, ibland bara plumpt. Allt har inte stått emot tidens tand.)

  • Deepa Anappara — The Last of Earth 🇮🇳 (Minns helt ärligt inte ett någe av denna.)

  • Ali Smith — Girl Meets Boy 🇬🇧 (Ali Smith skriver alltid bra, men denna är nog den mest bagatellartade jag läst av henne.)

  • Remy Ngamije — Only Stars Know the Meaning of Space 🇳🇦 (Bok jag hade höga förhoppningar på, men trots tematisk kul form blev en smula för spretig eller fragmentarisk. Fortfarande ett författarskap att hålla ett öga på.)

  • Miguel de Unamuno — Hur man gör en roman 🇪🇸 (En av spanska språkets största kverulanter skriver en tankeström i dialog med sig själv. Alldeles för yvigt för ming smak.)

  • Thi Bui — The Best We Could Do 🇻🇳 (Vissa böcker får mig att tänka “den var väl fin och bra och så” men sedan tar liksom intrycket slut. Det gäller i allra högsta grad den här serieromanen.)

  • Eva Ström & Karin Ström — Resa med Borges 🇸🇪 (Argentina och Borges är som kattmynta, men denna feelgoodanstrukna roman saknade en gnutta djup och resan med Borges kommer aldrig riktigt nära författaren.)

  • Allison Larkin — The People We Keep 🇺🇸 (En bok jag kom helt snett in i, började läsa den i tron att det var en fackbok om sociala relationer, men det var en roman om en ung tjej på drift. En del svärta och många lösa trådar, men bitvis fin.)

  • Brock Clark — An Arsonist's Guide to Writers' Homes in New England 🇺🇸 (Oemotståndlig titel om en kille som råkar bränna ner Emily Dickinsons hem och därefter har svårt att tvätta bort stämpeln som mordbrännare. Lite kantig, tyvärr.)

  • Coriolis. The Great Dark 🇸🇪 (Rymdrollspel om bortglömda civilisationer och uråldriga lämningar. Mycket är väldigt, väldigt ballt, men jag är inte hundra på att spelet stöttar det häftiga.)

  • Jente Posthuma — People with no Charisma 🇳🇱 (Det var verkligen inte så länge sedan jag läste den, men det enda jag minns är att det tog pinsamt lång tid innan jag förstod att det var en roman och inte en novellsamling. Antar att det säger något om något.)

  • Caryl Phillips — Cambridge 🇰🇳 (Tillkomstomständigheterna är intressanta, en svart man skriver om en vit kvinna som diggar slaveri. Litterärt oerhört platt och sannolikt den bok jag gillat minst av allt jag läst hittills i år.)

Recensioner vecka 32 & 33

"Dungeon Crawler Carl" av Matt Dinniman är en fartfylld satir över tevespelslogik och influencerhets, men för att vara bra satir behöver det inte bara bekräfta betraktarens perspektiv, utan även vidga det och det tycker jag inte Dinniman lyckas med. Underhållande, visst, men inte för mig.

Sjöar är nog för många den första och vanligaste naturmiljön man riktigt försjunker i och lär känna. Lars Tranvik beskriver i "Sjörapporter" dessa viktiga ekosystem och han gör det på det hypnotiserande vis som bara en ständigt föränderlig yta kan göra. Lärt och lärorikt.

Jag ville verkligen tycka om Torborg Nedreaas roman "Av månsken växer ingenting". Premissen är fantastisk, en kvinna berättar oavbrutet om sitt liv under en natt, men alltför mycket bryter illusionen och det som borde varit en drabbande berättelse blir liksom aldrig mer än ord för mig.

Inom de afrikanska ländernas kamp för självständighet var Andrée Blouin en central figur. I självbiografin "My Country, Africa" löper hennes liv parallellt med kolonisationen, dess fall och dödsryckningar. En litterärt välskriven bok som ger unikt perspektiv på den moderna världshistorien.

Just nu läser jag …

  • Europe in Autumn av Dave Hutchinson 🇬🇧

  • Salt Bones av Jennifer Givhan 🇺🇸

  • Sex roller söka författare av Luigi Pirandello 🇮🇹

  • Spaceships over Glasgow av Stuart Braithwaite 🇬🇧

För övrigt …

  • … för GP skriver Admir Rahmanović ett väldigt bra debattinlägg med titeln “Ingen går till val på kulturfrågor” (2026-07-30). Trots att kulturens besökare och konsumenter är en enorm samling människor är priset för att negligera kulturpolitiken i princip 0.

  • … upptäckte jag, som om jag inte hade nog att läsa ändå, The Wainwright Prize. Det är ett brittiskt litteraturpris för verk som handlar om natur, naturvård och miljö. På årets longlist var det galet många titlar jag vill läsa. Varsågoda och jag beklagar.

  • … försöker jag att varje år innan september hinna sätta upp en arbetsmiljö utan Microsoft Office 365, men ser ut att misslyckas även i år. The Conversation har en artikel som att sätta upp sina egna digitala plattformar utan techjättarna och jag blev åtminstone inspirerad: “Want to break free from big tech? ‘Self‑hosting’ could be the answer” (2026-07-27).

  • … är Modernistas plats i den svenska förlagsvärlden ständigt diskuterad. Att lansera nytryck av gamla översättningar av verk i samband med nyöversättningar är rejält cyniskt, men som värst blir det kanske i fallet “Anne Franks dagbok”. Svante Weyler skriver bra om vilka konsekvenser förfarandet har: “Hoppas att bokhandlarna bojkottar Modernistas Anne Frank-utgåva” (2026-08-12).

  • … är allt ett bokmärke om man trycker hårt nog.

Favorit i repris

Om man googlar (vilket man absolut inte ska, men …) “mixmax ackerfors” får man följande fakta: “MixMax är ett enkelt och roligt barnspel skapat av Martin Ackerfors där spelare samlar och byter delar för att bygga tokiga figurer.” Hade det stämt hade jag varit en rik man vid det här laget. Oavsett vilket är MixMax ett charmigt brädspel för barn som jag för 21 år sedan fick för mig att recensera (för dåvarande Spelwebben): “MixMax” (2005-03-01). Må så vara, men allt sedan dess har min undermåliga text varit en av de främsta källorna till MixMax-kunskap på svenska. Jag önskar att det inte var så, men det är en börda som är min att bära och min allena.

“Ett spel som kanske inte riktigt hör hemma här på Spelwebben är MixMax från Ravensburger. Det är ett brädspel för spelare mellan fem och tio år, en gräns som inte alls hindrar äldre spelare från att ha behållning av det.

Spelet är enkelt utformat och reglerna är simpla, vilket är naturligt för ett barnspel. Brickorna i spelet är indelade i fyra kategorier; hattar, huvuden, kroppar och fötter och den som får flest hela figurer när alla figurer är klara vinner.”

Stötta mig!

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.