Martin Ackerfors skriver och mailar #52

Med detta brev fyller “Martin Ackerfors skriver och mailar” två år. Jag startade nyhetsbrevet som ett försök och ni är en tapper skara som följer mig den här vägen. Jag tycker att det är en trivsam form, så pass att jag överväger att i princip strunta i allt vad Facebook och Instagram heter, men jag är inte den som utan vidare bryter en vana …

I nästan exakt åtta år har jag publicerat minst två texter i veckan, oftast recensioner. Det är en lång tid att göra, ja, vad som helst, och trots att jag ofta tänkt att det kanske är dags att dra ner på bloggandet, lägga tid och tankemöda på något annat … lite oklart vad. Delsvis är det väl sunk cost fallacy. Med nära 1 200 000 ord skrivna på bloggen, en pågående, för att inte säga imponernade svit, och en form jag känner mig trygg i skulle “kostnaden” att ge upp det kännas väldigt tung att bära. Samtidigt kan jag i stunder av svagt självförtroende (ganska ofta, med andra ord) ställa mig frågan om varför jag alls bryr mig.

Poeten Sean Thomas Dougherty har makalöst fint fångat varför i sin diktsamling “The Second O of Sorrow”:

Kanske kommer jag dag sluta med det jag gör. Kanske kommer det ske utan att någon märker det som annat än en diffus frånvaro, på sin höjd. Kanske håller jag på till dess jag drar min sista suck, som mannen som varje dag stod vid bron i Söderköping och vinkade åt de förbipasserande bilarna, ett tillfälligt ljus för dem som passerade söderut mot Valdemarsvik, Västervik eller Kalmar.

Det får tiden utvisa. Till dess är jag tacksam över alla som låter mig låna en del av era medvetanden via nyhetsbrevet, via Facebook, Instagram eller Bluesky, via Kulturgrynings discord. Tack!

Essäboken "The Message" av Ta-Nehisi Coates är fullkomligt fängslande läsning och för varje ord känner jag mig klokare och del av en större berättelse. Genom tre resor, till Senegal, Chapin (South Carolina) och Palestina visar han hur ord och förtryck hänger samman.

Läs hela recensionen här.

Ulrika Hansson visar i romanen "De oförlåtna" att en western mycket väl kan utspela sig i finska Österbotten och handla om en kvinnas jakt på rättvisa. Huvudpersonernas dynamik utgör den stora behållningen i denna filmiska bok som för mina tankar till Jim Jarmuschs "Dead Man".

Läs hela recensionen här.

Serietecknaren Derf Backderf berättar effektivt i "Kent State. Fyra döda i Ohio" om hur militär öppnade eld mot en studentdemonstration mot Vietnamkriget. Krigshets och kommunistskräck utgjorde en krutdurk där de med makt och våldskapital tog sig friheter som utan svårighet går att känna igen idag.

Läs hela recensionen här.

Nick Davidsons "Forza Sankt Pauli" placerar den kultförklarade fotbollsklubben i den politiska tillvaron vi befinner oss. Kan en klubb med deras profil överleva högerns radikalisering? Får man tro Davidson går det, men inte utan introspektion, raka ryggar, kompromisser och mycket, mycket arbete.

Läs hela recensionen här.

Tidsresor är kul och kontrafaktiska recensioner är kul och en gång i tiden skrev jag en lite småkul text på temat. Tanken var denna: Terry Gilliam baserade den underbara filmen “Twelve Monkeys” (1995) på Chris Markers lika fantastiska “Le Jetée” (1963), men … tänk om Marker låtit sig inspireras av en film från framtiden? Sagt och gjort, 2019 ska det ha kommit en film med titeln “Don’t Forget Your Sunscreen, Mr. Cole” av en viss George W. Herbert som föddes 2025 och den hade jag då privilegiet att recensera: “Don’t Forget Your Sunscreen, Mr. Cole” (2015-06-24).

Knasigt och rörigt!

“What do we want? Time travel! When do we want it? It’s irrelevant!”

Så ska det enligt uppgift ha stått på ett plakat vid någon demonstration. Det är naturligtvis helt korrekt, men gör inte de komplexa strukturerna i berättelser om tidsresor enklare att penetrera. Desto viktigare att försöka. Därför känns det väldigt speciellt att skriva om George W. Herberts (f. 2025) tidsresefilm Don’t Forget Your Sunscreen, Mr. Cole, som sägs ha inspirerat Chris Marker (1921–2012) att göra La Jetée (1963) som i sin tur ska ha inspirerat Terry Gilliams (f. 1940) De tolv apornas arme (1995) som i sin tur ska ha inspirerat tv-serien Twelve Monkeys (2015—). Ni hör själva!”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.