Martin Ackerfors skriver och mailar #50

Till slut blev jag gammal och vis, i och med att jag fyllde 40 år den 25 juni kostade jag på mig att ranka de 20 bästa sakerna någonsin: “Om topplistor och den visdom som kommer med åldern”, 2026-06-25. Nu är det ju förvisso facit, men är nyfiken på hur era listor skulle se ut!

I övrigt bjöd de senaste veckorna på ett mysterium som tämligen snart fick sin förklaring och med det … en axelryckning.

Ackerfors.se ger mig besöksstatistik. Det är tämligen standard och utan att gå in närmare på antal besökare hade jag helt plötsligt 5-6 gånger så många besök per dag under några dagar. Det händer då och då och är oftast kopplat till en enskild artikel jag skrivit. Denna gång var det min 19 år gamla recension av mjukdjursromanen Amberville som är skriven av den välbevarade hemligheten, pseudonymen Tim Davys. Boksläppet som begicks på den tiden bokbloggar var populära kantades av en kampanj som försökte rida på den vågen. Hundra bloggare, däribland jag, fick förhandskopia av boken i hopp om att vi skulle skriva om den. Och det gjorde vi. Jag gillade den tydligen, men några större avtryck gjorde den kanske inte, med facit i hand. Så varför denna uppmärksamhet? Obegripligt.

Men svaret skulle komma till mig utan att jag ens letat. I Omnis sommarpratspåa (“Författaren avslöjar: Jag låg bakom pseudonymen”, 2026-06-24) visar det sig att författaren Jonas Bonnier ligger bakom pseudonymen Tim Davys och i sitt sommarprat ska han visst ha pratat om hur den floppade i stora delar av världen på en och samma gång. Jag lyssnar sällan på sommarprat och har inte heller lyssnat på detta för som, när jag fick frågan på hur jag reagerade, kan jag inte uppbåda något intresse.

När jag var 21 år och tyckte boken var ball hade jag ingen aning om vem Jonas Bonnier var och sedan dess har jag fortfarande inte läst något annat av honom och hunnit glömma bort Amberville. Det hela känns paradoxalt nog som ett tecken i tiden både då och nu. Då var det en ganska cynisk kampanj som skapade en buzz kring boken som uppenbarligen inte speglade verkligheten. Nu används berättelsen som en pusselbit för att odla det personliga varumärket som kanske är viktigare än något annat för att göra litterär karriär.

Och det är allt jag har att säga om detta.

"Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman visar en betydligt spänstigare författare än den jag är van vid och uppskattar. I spänningsromanen är naturen fortfarande finstämd och närvarande men personerna tycks lite väl koleriska för min smak. När jag läser Ekman vill jag ha det långsamma och eftertänksamma.

Läs hela recensionen här.

Andrzej Tichýs mastodontroman "Händelseboken" är vad den heter, en samling händelser, fragment utan särdeles mycket gemensamt att de alla bidrar till bilden av den dödsdans vi befinner oss i. Längden och bristen på handling kompenseras mer än väl av att Tichý har ett fantastiskt litterärt språk.

Läs hela recensionen här.

I tomrummet efter Paul Austers död skriver hans fru, författaren Siri Hustvedt, om sorg och sitt sökande i "Ghost Stories". Det är fragmentariskt, kognitiv splittring kallar hon det, och gestaltar väl hur sorgen ter sig. Att läsa om deras långa relation och de band de knutit är oerhört berörande.

Läs hela recensionen här.

Apropå Paul Auster, förresten, är det en författare som påverkat mig väldigt mycket, men vår relation har inte varit spikrak. New York-trilogin och Leviathan är fantastiska, Resor i skriptoriet läste jag och tyckte om fast att jag kanske inte förstod den. Sunset Park och Invisible kan jag för mitt liv inte hålla i sär och jag tyckte verkligen inte om dem. När de kom, för 10-15 år sedan trodde jag att vi kanske var klara med varandra, men sedan kom den magnifika 4 3 2 1 och jag blev golvad igen … och igen och igen och igen, för det är en bok som inte lämnat mig sedan jag läste den.

“Låt oss börja med två konstateranden: 1. Även om jag är mer öppen för det numer har jag ofta svårt att ta mig an långa böcker. Alltså, böcker längre än ungefär 400 sidor. Ofta tycker jag att även bra böcker tappar i längden. 2. Paul Auster har skrivit några riktigt bra böcker, men de tre senaste jag läst — Invisible (2009), Sunset Park (2010), två böcker jag inte kan hålla i sär, samt den marginellt piggare Man in the Dark (2008) — har känts trötta och oinspirerade. Jag trodde inte att han hade en ordentligt bra bok till i sig.

Ett tredje konstarerande: Jag trodde fel.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.