Martin Ackerfors skriver och mailar #49

Midsommar kom och gick. Som liten var det min favorithögtid, men nu känner jag nog att det är skönast att äta några extra jordgubbar, vara vaken lite längre och titta på Bråviken. Och ungefär det var vad jag gjorde i år.

Inför VM-matchen mellan Sverige och Nederländerna på midsommardagens kväll målade TV4 upp det hela som “en svensk klassiker”. Den berusande 5-1-vinsten mot Tunisien lovade gott, sades det och nu skulle sjunderankade Nederländerna besegras, liksom Ryssland besegrades med 3-1 på Pontiac Silverdome i Detroit (en arena som numer är jämnad med marken och ersatt med ett Amazon-lager) för 32 år sedan. Jublet uteblev dock, denna gången var det Sverige som besegrades med 5-1 och den utlovade svenska klassikern kan mycket väl få mer gemensamt med VM i Italien 1990 (1-2, 1-2, 1-2). Det återstår att se om det blir Sverige eller Japan som vinner med 5-1 på fredag.

En annan klassiker är datorspelet Disco Elysium (2019), fantastiskt historieberättande och världsbygge i digital form. För lite sedan släpptes den första av flera parallellt planerade andliga uppföljare, Zero Parades: For Dead Spies. Det var jag tvungen att spela. Och när jag spelat det var jag tvungen att skriva om det. (“Zero Parades: For Dead Spies”, 2026-06-20) Det har sina kvaliteter, men vill vara Disco Elysium för mycket för att stå på egna ben.

Andreas Lundbergs diktsamling "Kort världshistoria med figurer" är den enda poesi som fått mig att tänka "är detta grimdark?", men det är något med kroppsligheten som genom Lundbergs ord blir nästan mytologiskt. Den visar poesins möjlighet att veckla ut verkligheten till något större.

Läs hela recensionen här.

Ilja Leonard Pfeijffers roman "Grand Hotel Europa" vill vara det moderna Europas stora berättelse, om en kontinent som låtit sig akterseglas och numer främst framstår som världens största friluftsmuseum. Teatral och yvig på ett lite tröttande sätt, men svårare att lägga ifrån sig än vad jag trodde.

Läs hela recensionen här.

I "Den oavslutade litteraturen" tittar Kristoffer Leandoer närmare på de böcker (och författarskap) som av en eller annan anledning aldrig blev avslutade. Det är en långsam vandring som skänker perspektiv och på något sätt gör litteraturen som helhet mindre avslutad. Och det är en bra sak.

Läs hela recensionen här.

Äntligen är nästa del i Nora Dåsnes serie om de 12-åriga tjejerna Tuva, Bao och Linnéa här och jag och min dotter är lika exalterade. Det är en fin serie om känslomässiga och sociala stormar, vänligt och varmt. Får mig att tänka på Heartstopper och jag rekommenderar den verkligen åt såväl vuxna som barn.

Läs hela recensionen här.

Som bekant fyller jag 40 år på torsdag. Grattis till mig! Jag yppade vid köksbordet att jag “måste skriva klart min födelsedagstext”. Min dotter tittade på mig skeptiskt och frågade vad jag menade. “Jo”, sa jag, “jag har skrivit en text till min födelsedag varje år.” Hon var föga imponerad, delsvis för att det inte riktigt är sant. Men många år har det blivit. Här kommer ett jubileumssvep i väntan på nästa text:

Vilken är din favorit?

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.