Martin Ackerfors skriver och mailar #46

För Dagens ETC. har Selma Brodrej skrivit ett reportage (“Nytt förlag ger bara ut män – tycker att killar försummas”, 2026-05-05) om det nystartade brittiska förlaget Conduit Books. Deras vinkel är som gjord för kulturkrigets 2020-tal där intellektuellt förstoppade (generellt vita) män försöker övertyga omgivningen att det är synd om männen och att kvinnor ska veta sin plats. Nå, för att citera Leslie Knope i Parks & Recreation: “You're ridiculous, and men's rights is nothing.”

Nu är det inte fullt så enkelt, män och manlighet har en hel del bekymmer men i princip inga av dem är som dessa självutnämnda talespersoner beskriver dem och inga av dem är kvinnor (eller transpersoner) orsak till. Ett faktiskt problem är att män inte längre läser. Utan skriven prosatext ökar riskerna att man blir språkligt, emotionellt och socialt utarmad. Världen blir trängre i en värld utan böcker och är det något vi verkligen behöver i dag är det ett öppnare, ödmjukare och vänligare samhälle.

Därför blir Brodrejs reportage extra intressant. När Conduit Books lanserades som idé möttes det av både hån och förhoppningar. Ska gnälliga, refuserade, mediokra män få en gräddfil till utgivning? Nja, i stället berättas det om en förläggare som försöker att bryta ett mönster. Oavsett om män inte läser för att män inte skriver, eller att män inte skriver för att män inte läser, finns det ett utrymme att lyfta litteratur som inte är genrefiktion för representationens skull. Många av de uppburna manliga författarna debuterade innan millennieskiftet, i en litteraturvärld som ser helt annorlunda ut i dag. Var finns de unga förebilderna? Kanske i Conduit Books utgivning.

En empatistörd och tävlingsstinn manlighet är, helt klart, ett samhällsproblem av globala proportioner (och jag själv har mycket svårt att kalla mig man annat än med en ironisk biton) och kan ett förlag hjälpa om än så lite att baxa utvecklingen åt ett annat håll är det mer än välkommet. Men vi, män framför allt, behöver vara en del av förändringen. Läsande, diskuterande förebilder som lyfter en annan manlighet präglad av mjukare värden.

Jegana Dzjabbarova berättar i "I min familj var kvinnornas händer inte till för att skriva" om kvinnoroller och patriarkat i den azeriska diasporan och om hur hennes kropp skapade ett uppror som verkar gjort det möjligt för henne att slå sig delvis fri. Precis skrivet och mycket läsvärt.

Läs hela recensionen här.

Rebecca Solnits "The Beginning Comes After the End" är en andlig uppföljare till "Hope in the Dark" och fortsätter tankegångarna kring att framtiden ännu inte är avgjord. Med stöd av historien tar hon sikte på vad som kan komma och det är som vanligt väldigt trösterikt.

Läs hela recensionen här.

Argentinska Gabriela Cabezón Cámara berättar i "We are green and trembling" (sv. "Flickorna i apelsinlunden") om Antonio de Erauso som på 1600-talet rymde från ett kloster och nu sitter i sydamerikanska djungeln och försöker skriva brev till sin faster. En av årets bästa böcker.

Läs hela recensionen här.

Lingvisten Emily M. Bender och sociologen Alex Hanna undersöker och kritiserar i "The AI Con" bevekelsegrunderna för att överlämna mer och mer av vårt samhälle till techoligarkernas luftslott. Bitvis raljant är det ändå en bra påminnelse om vad AI-frågan handlar om och vad som står på spel.

Läs hela recensionen här.

Jag älskar inte algoritmerna men ibland kastar sociala medier saker på mig som jag kan behöva bli påmind om. En sådan sak var ett klipp från teve-serien Fleabag. Huvudpersonen, spelad av Phoebe Waller-Bridge (som också skrivit serien), bekänner sin kärlek för prästen (spelad av Andrew Scott) och det är så hjärtskärande varje gång.

Fleabag är, för att lägga förväntningarna rimligt, det mest fulländade jag sett i teve-serieväg: det är svart humor och väl avvägd dramatik, det är ett strålande manus med älskvärda trasiga mänskliga figurer som castats magnifikt. Om jag måste rekommendera ett (1) verk rörlig media är det nog den. (Waller-Bridge spelade den även som en enmansföreställning vilken också är 10 av 10.)

Jag skrev aldrig om bara teve-serien, däremot släpptes manuset som en bok med titeln Fleabag. The Scriptures vilket gav mig en föranledning att skriva om serien också. Det är hög tid att damma av den recensionen: “Phoebe Waller-Bridge — Fleabag. The Scriptures”, 2020-04-02.

“Ni vet känslan när man sätter sig i soffan för att titta på en ny tv-serie vid åtta efter att barnen lagt sig på en tisdagkväll. Man vill se något bra och man vill se något nytt, men är det nytt kan man inte veta om det är bra. Så minns man att man sett en titel någonstans och letar rätt på den. En kvinna står innanför sin ytterdörr, andas tungt, redo att sätta igång. Sedan bryter hon fjärde väggen.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.