Martin Ackerfors skriver och mailar #45

Innan vi flyttade till vårt radhus hade jag en lågintensiv mardrömsvision om att på sådana platser är man aldrig ensam. Om jag tänder grillen kommer alla andra husfäder på doftavstånd inom 30 sekunder att ha tänt sina, om jag drar igång gräsklipparen kommer smattret av rotorblad snart höras som en insektssvärm från varenda gräsplätt och någonstans kommer någon att sitta med kikaren och föra bok över när alla grannarna (inklusive vi) kommer och går, information som läggs in i ett pussel av indicier kring förhavanden, moraliska och andra. Två av tre farhågor har inte besannats och den tredje har jag åtmistone inte märkt av. Än.

Hur som helst, jag lovade mig själv att jag inte skulle bli sådan och … visst, jag tittar ibland ut och kommer på mig själv med att tänka “nu har de varit och handlat”, men annars tycker jag att jag skött mig ganska väl.

Tanken slog mig häromdagen att jag blir genuint glad av att träffa de flesta av våra grannar. Jag vet att det inte är alla förunnat, men ska jag bo bland folk så hade jag knappt kunnat välja bättre. (Ett hus några bort från vårt ligger för övrigt ute för försäljning nu: Knivingegatan 2, visning 27/4 kl 17.30-18.00*.) En granne visade mig lokala gymmet, en annan hjälpte till att köra bort vår gamla tvättmaskin och en massa annat skräp. Det känns som att vi ser efter varandra, men inte på det läskiga viset, och det är väl just så man vill att det ska vara.

I tider av prat om beredskap är “lär känna dina grannar” bland det bästa du kan göra. Och jag är dålig på prepping i övrigt, men just det är bara ett sant nöje.

* Vilket påminde mig om en anekdot: När vi kollade på hus innan vi hittade vårt nuvarande var vi på en visning i Vidingsjö. Det var något radhusliknande som inte verkade så pjåkigt. På visningen var en äldre dam som tittade otroligt nyfiket på allt och när vi började småprata sa hon obrytt: “Jag är ordförande i föreningen här. Jag vill bara se hur de har det.” Gissar att hon kanske sänkte slutbudet med åtskilliga procent.  

Livet i Moldavien är nog inte så himla kul om man ska tro ens en bråkdel av Vladimir Lorchenkovs "The Good Life Elsewhere". Det är en skröna steroider om hur befolkningen i byn Larga gör allt de kan för att ta sig till Italien. Det går sällan bra, men romanen i sig är däremot strålande.

Läs hela recensionen här.

Lina Ekdahls diktsamling "Diktsamling" ser ut som en basvara ur Blåvittsortimentet och börjar som en fortsättning på det samhället dessa kom till i, men övergår i de kontraster vi ser idag, där till var och en efter behov inte längre är aktuellt. "Diktsamling" är en bok som växer och växer.

Läs hela recensionen här.

Ibland vill man bara ha ett fartfyllt äventyr och ungefär det är vad Melissa Carusos fantasyroman "The Last Hour Between Worlds" är. I en värld där verkligheten fortplantas i eko-lager tvingas utredaren Kembral rädda världen när hon bara vill fira när hon för en gångs skull fått barnvakt.

Läs hela recensionen här.

Linda Spåmans augustprisnominerade serieroman "Ett år av apokalyptiskt tänkande" handlar om sorg och förlust och om hennes ALS-sjuka pappas sista år i livet. Bottenlöst svart, rufft men färgglatt tecknad, kanske ett sätt att göra smärtan mer uthärdlig, men tyvärr landar den inte helt rätt hos mig.

Läs hela recensionen här.

Det händer ibland att min sida liksom från ingenstans får hundratals fler träffar på en dag än vanligt. Då och då lyckas jag härleda det till något särskilt (Min recension av Mikael Yvesands “Våran pojke” fick exempelvis många fler träffar efter att han tilldelades Sveriges Radios romanpris häromdagen), men inte alltid. I förra veckan tredubblades antalet besökare på min sida och alla tycktes de vilja veta vad jag tyckte om danska poeten Inger Christensens “Alfabet”, en bok som visserligen förtjänar all uppmärksamhet den kan få, men att det skulle vara just nu verkade lite godtyckligt. Om någon kan lista ut varför är jag idel öra!

“Det finns somliga författare och somliga verk som jag efter hand upptäcker att jag cirkulerar kring. Annat jag läser — böcker, artiklar, analyser — citerar och refererar med sådan självklarhet att jag i längden har omöjligt att stå emot, varför jag nu skulle vilja göra det. Ett sådant verk är den danska poeten Inger Christensens (1935—2009) diktverket Alfabet. Det understryker litteraturens sammanlänkande kraft och är i någon mån ett kvitto på dess beständighet. Varför det är intressant ska jag återkomma till.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.