Martin Ackerfors skriver och mailar #44

Vid det här laget är det ingen hemlighet att jag letar efter ny huvudsysselsättning (tar tacksamt emot alla tips!), vilket lett mig till att söka tjänster jag kanske inte helt och hållet tror på. Men som jag nämnde i ett tidigare nyhetsbrev lade Linköpings universitet upp två doktorandtjänster inom “Kultur och samhälle” som … ser ut som ett rejält lockbete.

Så de senaste veckorna har jag med (med tips och hejarop från några vänner) bankat ihop en ansökan som nog duger, kanske är den till och med riktigt bra, men så som det är med jobb i allmänhet och jobb inom akademin i synnerhet krävs en inte så liten portion tur. Det är farligt. Jag vet att jag är väldigt bra på att göra mitt jobb, att kollegor tycker jag är trevlig och pålitlig. Kruxet är att få jobben, där saknas min självsäkerhet nästan helt och hållet (trots min dotters förmaningar om att “du måste tro på dig själv”). Jag tror att jag kanske inte alltid gör ett fantastiskt första intryck och att min sociala ångest om inte förstör så åtminstone inte hjälper till. Då är det svårt att motivera varför någon skulle behöva just mig, särskilt när min CV inte direkt skriker stringens. Jag vet att jag skulle vara en tillgång i princip överallt, men det är svårt att känna sig sedd när man söker jobb.

Men projektet jag skrivit till doktorandansökan och min bakgrund är starka och jag skulle ljuga om det inte stod någonstans på hinklistan att försöka skaffa mig en doktorshatt, så nu har jag börjat hoppas på att ta mig genom det där lilla, lilla, lilla nålsögat. Som upplagt för besvikelse.

Eller succé.

"Nona the Ninth" är tredje delen i Tamsyn Muirs serie The Locked Tomb, och precis som tidigare delar är den riktigt, riktigt bra. Muir har byggt en märklig värld i vilken hon placerar berättelser där få saker går att ta för givna, men Muir litar på sin läsare och den tilliten belönar sig.

Läs hela recensionen här.

Elizabeth Gonzalez James lyckas i romanen "The Bullet Swallower" framgångsrikt kombinera en ganska skitig western-historia (visserligen med magiska inslag) med den cowboy-romantik som gjorde Spaghettivästern till ett begrepp under 1960-talet. Ojämn läsning, men ändå en glad överraskning!

Läs hela recensionen här.

Rollspelet "Mörk Borg" blev en sensation 2020 och har inspirerat massor med material, bland dessa finns det nyligen utgivna seriealbumet "At Death's End". Det är en fartfylld och dumtuff serie om tre antihjältar vid världens slut och jag hoppas innerligt att detta är inledningen på något längre.

Läs hela recensionen här.

Galenskaparna och After Shave har skapat ett kulturellt kosmos som gjort större intryck på mig än Star Wars och i Kalle Linds och Henrik Jutbrings bok om humorgruppen känner jag mig rakt igenom hemma. En fin berättelse om ett gäng som hållit ihop genom åren och alltid hållit sig på avigsidan.

Läs hela recensionen här.

Jag har inte alltid älskat idén med rymdresor. Varför ge oss ut dit när vi knappt kan ta hand om den planet vi har? På senare tid, sen barnen föddes eller sen jag slutade spela Pokémon Go, har jag börjat betrakta natthimlen med förundran över att vi är här och allt det andra, stora också är här men så väldigt långt borta att “här” slutar vara en plats och mer är att betrakta som ett klockslag.

1 april sköts Artemis II för att passera runt månen, längre bort än några människor tidigare varit. Till skillnad från Elon Musk som spränger sina raketer eller Jeff Bezos som bara snuddar vid rymden som förströelse är detta ett projekt som inte enbart bygger på alldeles för rika mäns egon. Det får mig att tänka på Samantha Harveys roman “Orbital” som jag tyckte väldigt mycket om, i all sin enkelhet. Här är min recension av den: “Samantha Harvey — Orbital“, 2023-12-19.

“När den nu över 90-årige Star Trek-skådespelaren såg jorden från rymden, på riktigt, drabbades han av en mycket stark sorg över den lilla sköra men ack så levande planeten. Vad Shatner och alla andra som besökt rymden drabbades av var den så kallade ”Overview-effekten”, en term myntad av filosofen Frank White på 1980-talet som efter att ha intervjuat astronauter konstaterade att det i princip ofrånkomligen var något som astronauter kände första gången de såg jorden med dess tunna atmosfär, utan mänskliga spår, utan nationsgränser, mitt i all den tomma rymden. Experiment har senare försökt framkalla samma effekt genom virtual reality utan att skapa samma djupa påverkan.

Jag tänkte mycket på det när jag läste brittiska författaren Samantha Harveys kortroman Orbital för det finns något i den som går att likna vid ”overview-effekten”, något som understryker att vi i allra högsta grad behöver poeter och filosofer för att göra världen begriplig, göra oss mottagliga för världen. I synnerhet eftersom vi inte verkar kunna lita på multimiljardärernas empatiska förmåga.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.