Martin Ackerfors skriver och mailar #43

Vid varje givet tillfälle har jag fyra böcker jag läser samtidigt. Inte samtidigt-samtidigt, men som jag läser parallellt. Det har liksom blivit så, lite av sig själv, en nödvändighet när jag som småbarnsförälder kände behov av att bygga ett system för att hålla igång läsningen alls, att ha en bok på armlängds avstånd att alltid plocka upp när ett utrymme uppstår. Och det har väl lyckats hyfsat.

På sängbordet har jag en bok, oftast en roman, som funkar att läsa innan jag ska somna. Läser jag inte, somnar jag inte, så det är ett måste. Det händer att det är en biografi eller novell- eller essäsamling också, men i grunden är det böcker med litterära anspråk.

På soffan ligger i regel en faktabok av något slag. Ofta är det lite långsammare läsning, men inom vitt skilda ämnen.

I lurarna, främst när jag förflyttar mig, är det lite blandat, både språk och genre. Efter en del träning fungerar nästan alla typer av texter där.

Slutligen har jag något lättläst, eller … mer fragmentariskt åtminstone igång: poesi, seriealbum eller rollspel i regel.

I den händelse jag vill ta upp en bok till sätter jag en av de jag har på paus. Fyra är det perfekta antalet böcker att ha igång. För mig.

Författare Jo Walton har kommit till en annan slutsats:

Våra system liknar varandras, men på alla övriga plan är jag en rookie.

Författaren med sitt storslagna nom de plume Lord Dunsany skrev på 1920-talet romanen "The King of Elfland’s Daughter", en sagoosande berättelse med ena benet i Arthur-sagornas mytologiska värld och andra i den moderna fantasyn. Det är i sig ganska fantastiskt. Och lyfter frågan "tänk om ..."

Läs hela recensionen här.

En mening som “Jag förstår inte” kan te sig i det närmaste banal i andra sammanhang, men genom Ola Julén laddas det och laddas igen så till den grad att när det väl kommer i "Orissa" är det som ett slag i magen. Något i desperationen i poesin gör att jag känner igen en ensam och deprimerad Martin.

Läs hela recensionen här.

Emily St. John Mandel tillhör mina favoriter, med sin höga jämna nivå och sina mänskliga porträtt. Nu när jag letar mig bakåt i hennes författarskap har jag kommit till hennes debutroman "Last Night in Montreal" som kanske är den svagaste jag läst av henne vittnar om hennes förmågor.

Läs hela recensionen här.

Arvo Pärts kompositioner och körverk spelas över hela världen och kännetecknas av en musikalisk minimalism som går igen i estniske serieskaparen Joonas Sildres biografi "Mellan två toner". Sildre berättar om livet i Sovjet och jakten på det musikaliska uttryck som så präglar Pärts skapande.

Läs hela recensionen här.

Jag fick nyligen höra att en bekant som är lärare tillsammans med sina lärare sökt på nätet efter texter om George Orwell och … hittat till mig. Och ärligt talat, Orwell är nog mer relevant för sin samtid än vad jag är, men den här texten håller än: “Om varför George Orwell skriver”, 2012-10-16.

“George Orwells (1903-1950) inflytande som satiriker, samtidsskildrare och dystopiker har format en del av det språkbruk vi använder för att beskriva totalitära samhällen. Romaner som 1984 och Animal Farm är kanske de främsta exemplen. I essän (om man nu inte vill kalla det självbiografi eller poetik) Why I Write redogör Orwell för de drivkrafter som motiverar skrivandet, såväl som det politiska spelet under andra världskriget och hur språket urholkas. Båda spåren är intressanta för oss idag, även om vi nu har andra förutsättningar och perspektiv.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.