Martin Ackerfors skriver och mailar #39

När jag började jobba som biblioteksassistent på Linköpings stadsbibliotek för över tio år sedan nu fanns det två diskar (eller egentligen tre) på huvudbiblioteket där vi tog emot besökare. Informationdisken var där bibliotekarierna svarade på frågor om böcker och entrédisken där jag satt fick ta emot frågor om spärrade lånekort, avgifter, trasiga skrivare, tjutande larmbågar och krånglande lånemaskiner. Det säger sig själv; nästan alla som kom till mig i entrédisken tog med sig upprördhet, besvikelse, missnöje, ånger, förvirring eller någon annan huvudsakligen negativ känsla. Inte alltid utan fog.

Efter ett pass i entrédisken var jag helt känslomässigt förbrukad.

Successivt har mycket ändrats. Larmbågarna (som i princip alltid bara tjöt för att lånemaskinerna misslyckats med avlarmningen) försvann, förseningsavgifterna togs bort, rutiner förenklades och förtydligades och diskarna slogs ihop så att personalen fick lättare att samarbete.

Jag är fortfarande trött när jag kliver av passen, men jag är sällan ledsen.

Jag upplever att både personal och låntagare har mycket större möjligheter att vara sina bästa jag när vi möts på biblioteket nu när systemen bygger på tillit och samarbete, snarare en kontroll och repressalier. Det är i princip unikt i samhället i dag (har du förslag på fler sådana platser är jag idel öra!) och något att ta fasta på.

Över 10 år har gått och ändå är det något som gnager Bea Uusma. Frågorna kring Andrées polarexpedition är många och bara genom att ta sig till Vitön kan de få svar. Boken "Vitön" är inte bara Uusmas besatthet över gåtorna, det är också ett stycke mästerlig litteratur, omöjlig att lägga ifrån sig.

Läs hela recensionen här.

"Finnegan's Wake" av James Joyce har ofta beskrivits som världens svåraste bok, men den modernistiska romanen, fylld av ordlekar och rappakalja blir någorlunda tillgänglig och nästan njutbar i uppläst form när man bara tillåts åka med i det språkliga absurda.

Läs hela recensionen här.

Lydia Sandgrens "Artens överlevnad" följer i spåren efter "Samlade verk". Välgestaltade figurer och fin framskrivna miljöer gör att jag vill vara kvar däri för alltid, som i en såpopera, men när slutet väl kommer så känns det en smula ofullständigt.

Läs hela recensionen här.

Paul Lynchs roman "Prophet's Song" är en klaustrofobisk berättelse om att befinna sig i ett auktoritärt samhälle kantat av våld och godtycke. Fyrabarnsmamman Eilish ställ inför omöjliga val vilka alla går att känna igen från verklighetens konflikter. En bok som lär oss om samtiden och framtiden.

Läs hela recensionen här.

I Hockeykväll ondgjorde de sig över att Färjestads målvakt Emil Larmi försökte göra mål i matchen mot Frölunda nyligen (“Hockeykvälls experter rasar mot Emil Larmis oväntade drag: ‘Det är clowneri’”, SVT.se, 2026-01-29). Det fick mig att återkomma till den här hyllningen till alla sportvärldens knäppa målvakter: “En gång målis, alltid målis”, 2024-10-20.

Och att konstatera att experterna har fel: det är för målvaktsmålen man bryr sig.

“För lite sedan skickade Minnesota Wilds målvakt Filip Gustavsson en puck tvärsöver rinken och rakt in i St. Louis Blues tomma kasse (”Målvakten Filip Gustavsson satte spiken i kistan mot St Louis”, SVT Sport, 2016-10-16). Resultatet fastställdes till 4–1 och jag togs tillbaka till en fjärran tisdagskväll, den 16 mars 1999. Det är den första kvartsfinalen mellan mitt lag, Luleå, och Leksand, ställningen är 3–2 och masarna jagar febrilt en kvittering. Då hamnar pucken hos en relativt ostörd Jarmo Myllys, Myllys vars matchtröja jag hade och som varit min stora hockeyidol så länge jag förstått vad ishockey var, som alltid var den jag var när det spelades bandy på skolgården, och på vinst och förlust lobbar han pucken som glider in i mål, farligt nära vänstra stolpen. Det är ett av mina starkaste sportrelaterade minnen, jag såg matchen på min tjock-teve med brun träfanér och sneglade stolt på affischen på väggen, en bild där han med sin karaktäristiska björngapsmask stod framåtlutad hängande på knäna i väntan på att få ingripa.

Kanske är det något patologiskt, men oavsett sport har jag alltid vurmat för målvakterna. När Sverige besegrade Kanada i OS i Lillehammer 1994 var det inte hur Peter Forsberg fintade bort stackars i Ardha Chandrasana-position ivägglidande Corey Hirsch som gjorde intryck (kanske tyckte jag mer synd om kanadensaren). Nej, det var Tommy Salos uppsträckta ben som stoppade Paul Kariyas försök att utjämna straffläggningen.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.