Martin Ackerfors skriver och mailar #38

“I look at the world and I notice it's turning
While my guitar gently weeps
With every mistake, we must surely be learning
Still, my guitar gently weeps”

Det händer mycket i världen. Lite för mycket. Att följa nyheterna är att stirra ner i avgrunden. Världen fortsätter att snurra och starka män (och somliga kvinnor) har föresatt sig att lägga världen i ruiner, som ett barn som förlorar koncentrationen över sin omgång Sim City och triggar alla katastrofer på en gång. De misstag som The Beatles hänvisar till har uppenbart inte gjort några avtryck.

Men cynism, pessimism och defaitism är den enkla utvägen, en nollhypotes man aldrig ställer mot verkligheten. Dessa konstiga och defekta människospillror till världsledare (och techentreprenörer) är sköra, medan vi andra är starka och har mer gemensamt med varandra än vad de vill att vi ska se. När de väljer styrka måste vi välja trams, när de väljer hårdhet måste vi välja medmänsklighet. När de stänger och slänger ut måste vi öppna och ta emot.

I “While My Guitar Gently Weeps” sjunger George Harrison: “I look at you all, see the love there that's sleeping.”

Låt oss väcka den.

Det finns ingenting jag inte älskar med amerikanske fotografen och författaren Tim Carpenters bok "To photograph is to learn how to die". Inget förutom texten. Vad som hade kunnat vara en fantastisk bok om fotokonst blir för mig en ogenomtränglig och tam läsning. Eller så förstår jag inte alls.

Läs hela recensionen här.

Att jag börjar bli trött på tunnhudade diktatorer blev väldigt tydligt när jag skrev min text om uzbekiske Hamid Ismailovs "Of Strangers and Bees", en tredelad roman med bra tillslag men lite för spretig och lång för att jag skulle hålla intresset genom hela.

Läs hela recensionen här.

Lindsay Ishihiros serieroman "Motherlover" är en fin bok om att finna sig själv i obarmhärtigheten som är föräldraskapet (i synnerhet moderskapet). Det är queert och befriande på ett vis som jag har svårt att motstå och som gör att redan nu kan detta vara en av årets bästa böcker.

Läs hela recensionen här.

Nobelprisbelönade V. S. Naipauls "A House for Mr Biswas" har potential, men i stället för en fantastisk krönika hittar jag en ogin nidskrift som misslyckas spektakulärt med att skriva fram den sorglige huvudpersonen. I stället för att älska sina figurer tycks Naipaul avsky dem.

Läs hela recensionen här.

2015 skrev jag en artikel (“Intervju med fristadsförfattaren Babak Salimizadeh”, 2017-03-31) för magasinet Dynamo. Jag intervjuade fristadsförfattaren Babak Salimizadeh från Iran som då hade varit i Norrköping ett år. Det var ett fint möte, belysande på många vis, och jag har tänkt mycket på det sedan protesterna i Iran drog igång.

“Babak Salimizadeh är poet, översättare och teoretiker från Iran. Efter hot och förföljelse i hemlandet flydde han och är numer fristadsförfattare baserad i Norrköping.

Så väl innan flykten som under och efter stod praktiserandet av friheten i centrum, om än i olika former.

Jag möter Babak Salimizadeh, född 1984, på Norrköpings stadsbibliotek. Jag är inte sen men han har ändå hunnit boka ett grupprum medan han väntat på mig och på vägen dit hälsar han igenkännande på flera ur personalen. Han har bara varit i Norrköping ett knappt år men har redan hunnit göra avtryck.

– Det är först senaste månaderna jag orkat träffa människor. När jag kom hit var jag rätt nere.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.