Martin Ackerfors skriver och mailar #34

Jag var nog inte mer än ett dussin år när jag första gången försökte mig på att koda en webbsida i HTML. Det såg ut som stryk, förstås, det gjorde alla sidor på den tiden, men det var något magiskt med att se texten jag skrev återges som grafik. Jag skaffade mina egna “riktiga sidor” strax efter millennieskiftet och hade både bloggar och webbsidor om allt möjligt därefter.

Men jag var alltid mer av en praktiker, tyckte det var mycket roligare att göra, lösa problem, än att lära mig teorin bakom, och när jag kom upp i gymnasiet och strax efter såg jag mina kunskaper passerade av verkligheten. Med undantag för ett hårdkodat CV för drygt tio år sedan har jag alltid nöjt mig med, eller jobbat vidare, med andras färdiga lösningar.

Wordpress, plattformen som jag använder för mina sidor, har sedan en tid haft en visuell redigerare som, åtminstone i teorin, ska återge sidorna som man bygger dem. I praktiken var det svårt, oöverskådligt och som den luddit jag är motsatte jag mig detta och fortsatte att skriva och publicera mina texter med HTML-redigeraren.

När jag häromveckan började bygga Kaleidoskop Games (mitt rollspelsmakarkollektiv) nya webb tänkte jag att jag skulle ge den visuella redigeraren en chans och det blev … ganska bra! Den typen av statiska sidor kanske går bra ändå, tänkte jag, och gjorde således om även Kulturgryning.nu. Sista steget, som ni kanske eller kanske inte redan märkt, är att Ackerfors.se också fått sig en ansiktslyftning. Allt funkar inte hundra på någon av sidorna än, men för första gången på nästan 20 år tycker jag att det är ganska kul att pyssla med sådant igen. Ta gärna ett kik på sidorna och säg vad du tycker!

Apropå “luddit” förresten, så tror jag egentligen inte att det är det jag är. I en snällare och mildare värld hade jag troligen stått på barrikaderna för den digitala utvecklingen. Nu är den i stället präglad av hänsynslösa girigbukar som är helt ointresserade av annat än att utnyttja oss användare som batterier i deras pengafabriker. Då hamnade jag i stället i en annan position.

Jag har redan tidigare skrivit om Digital hygien och sedan senaste nyhetsbrevet har jag publicerat min senaste artikel om mitt digitala skrubb-bad: Digital hygien 2 - Börja byt! (2025-11-15) Det är en översikt över alternativ till de närapå monopolartade tjänsterna vi inte är så beroende av som vi kanske tror oss vara. Jag hoppas att ni ska hitta något nyttigt i den!

Krigens konsekvenser är i det närmaste oöverblickbara och i "Ecocide in Ukraine" skriver Darya Tsymbalyuk om de ekologiska konsekvenserna av Rysslands invasionskrig. Hon balanserar varsamt på en tunn linje och lyfter frågan, åtminstone tillfälligt, om vad vi ska göra den dagen kriget är slut.

Läs hela recensionen här.

Slovakiska Jana Beňovás kortroman "Seeing People Off" är en stämningsbild från ett Bratislava efter järnridåns fall där fyra bohemer gör vad de kan gör att hanka sig fram. En märklig bok att svepas med av som vittnar om författarens poetiska förmåga.

Läs hela recensionen här.

"Body Double" av Hanna Johansson är en litterär bladvändare. Skickligt håller hon läsaren på halster i denna filmiska thriller som hade kunnat utspela sig i San Francisco på 1950-talet snarare än en svensk storstad på 1990-talet.

Läs hela recensionen här.

Emily St. John Mandels blick för det sköra och mänskliga kommer till sin rätt även i "The Lola Quartet". De fem figurerna har fullt sjå med att hitta sätt att leva med den ånger som gång på gång tycks uppstå. Det vill till att man är varsam när figurernas drömmar ligger precis utom räckhåll.

Läs hela recensionen här.

Att det började brinna under klimattoppmötet i Belém känns som en metafor för något, men kanske oklart vad. Att ännu ett toppmöte kommit och gått utan beslut om att även den rika världen behöver bidra proportionerligt är ett hårt slag. Men att ge upp är trots allt inget alternativ. Om det har jag skrivit i “Framtiden är mörk. En essä”, 2023-05-24.

“Ett tag ägnade jag mycket tid åt att försöka förstå klimatförändringarna och hotet vi står inför. Det gör jag inte längre.

Jag skrev en roman (Låt barnen dansa) där jag kanaliserade klimatångesten, en bok för alla oss som känner förtvivlan, vrede, sorg och ensamhet inför klimatkrisen vi befinner oss i. Genom romanen försökte jag närma mig den ständiga strömmen av rapporter om hur illa ställt det är, för jag vet att om jag i normala fall skulle bry mig proportionerligt skulle jag gå sönder. Det skulle varken hjälpa klimatet eller mina närmaste.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.