Martin Ackerfors skriver och mailar #33

I nästan en vecka var jag liggande med sprängande huvudvärk. Ett tryck mot tinningarna (inifrån) som pulserade fram emot pannan utan stopp. Inget i jämförelse med dem som drabbas av huvudvärk på riktigt, men ändå.

I detta ville min son att vi skulle prata baklänges, fast jag knappt kunde prata framlänges. Jag inledde starkt med “krävduvuh” (vilket ärligt talat lät mer som vad jag kände), medan min son drog till med “appakdnuh” och jag tappade tråden, men då hade han redan gått vidare och ville leka bajsleken.

De officiella reglerna till bajsleken är enkla: byt ut ett ord eller del av ord i en film eller tv-serie mot ordet “bajs”. Ganska kul när man är trött (“Eternal Sunshine of the Spotless …” ja ni fattar) men jag styrde snart in det på att inte vara så fekaliefokuserat. I stället fick vi byta ut, ta bort eller lägga till en bokstav i band- eller artistnamn. Ghost blev Host, Laleh blev Naleh och Foo Fighters blev … och så var vi där igen.

Nå, både min son och jag gillar ordlekar (ärligt talat, vem gillar inte ordlekar?) men med huvudvärken från helvetet är hjärnan inte så spänstig. Det är frustrerande när man som jag föredrar huvudverk.

Jenny Wrangborgs diktsamling "Det oss som saknar ett vi" är konkret och berättande, fylld med samma närvaro som hennes tidigare diktsamlingar. Hon skildrar förälskelsens och relationernas överraskande flyktighet och väver skickligt in att det privata också är politiskt.

Läs hela recensionen här.

Bolivianska Liliana Colanzi har i "Ni lyser i mörkret" gjort en magnifik novellsamling där platsen står i centrum. Hennes koncisa, icke-sentimentala stil i kombination med scifi-anstrukna berättelser gör detta till en modernisering av den magiska realismen som gör mig förtjust. En av årets bästa!

Läs hela recensionen här.

Dung Kai-cheung menar att Hongkong är en fiktiv plats och att hans "Atlas" är en dokumentation av den fiktionen. Oavsett vilket är de korta essäerna inspirerande, men utan förankring i något påtagligt blir det för mig en lite väl dimmig bild av staden. Å andra sidan: alla platser förtjänar en atlas.

Läs hela recensionen här.

När jag läste Malin Haawinds roman "Samla liv" önskade jag fingertoppskänslan från "Den som följer en stjärna vänder inte om", men fick i stället en bok som nog egentligen har mer att säga mig, men på ett helt annat sätt. Läsvärd och tänkvärd om att arbeta med kultur och kulturarv.

Läs hela recensionen här.

Jag tror egentligen att det eminenta datorspelet Disco Elysium (2019) utspelar sig under en snöslaskig vår, men de tjockstrukna oljefärgerna skulle lika gärna kunna skildra en höst. “Zornpaletten”, som min Owe skulle ha sagt. Under fem dagar ska den försupne polisen som är huvudpersonen man har oturen att styra inte bara lösa ett brott och finna sig själv utan även navigera genom ett politiskt minfält.

Över fem år har gått sedan jag skrev min hyllande recension (“Disco Elysium”, 2020-07-14) och det är om inte dagligen så åtmistone en gång i veckan jag återkommer i tankarna till spelet. Att någon roman inte översatts eller tv-serie gjorts är en stor sorg.

“Nu för tiden är jag inte mycket till datorspelare, men för över tjugo år sedan förälskade jag mig i Baldur’s Gate (1998) och förtrollades av Planescape: Torment (1999). Världarna var stora och levande, berättelserna fängslande och utmaningarna på en rimlig nivå. Uppföljare (faktiska såväl som andliga) och nyversioner har för all del slagit an samma strängar, men det var ändå länge sedan något nytt spel gjorde samma outplånliga intryck. Men så kom Disco Elysium.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.