Martin Ackerfors skriver och mailar #32

Sedan jag startade nyhetsbrevet i augusti 2024 har jag med stigande frustration använt Mailerlite, ett system med den olyckliga kombinationen att vara lite för avancerat och lite för dåligt på en och samma gång. Avundsjukt sneglade jag på Magnus Dahls nyhetsbrev Chainmejl (prenumerera på det för kul innehåll om litteratur och nördkultur!) och tänkte att det kanske vore idé att byta. Sagt och gjort, nu drivs mitt nyhetsbrev genom Beehiiv. Säg gärna vad ni tycker! Och om ni vill säga upp er prenumeration på mitt nyhetsbrev på grund av detta (eller någon annan anledning!) gör ni det via länken i sidfoten.

Jag hoppas förstås att ni vill fortsätta följa med mig här!

I övrigt har Augustprisnomineringarna landat och jag inser att jag tappat lite av kollen på aktuell svensk litteratur sedan jag slutade köpa in böcker till biblioteket och la mer krut på att läsa jorden runt. I den skönlitterära klassen läste jag “Liken vi begravde” av Lina Wolff och tyckte om den, Lydia Sandgrens “Artens överlevnad” och Mikael Yvesands “Våran pojke” har jag varit nyfiken på. Bland fackböckerna är det bara Fredrik Sjöbergs biografi över Bruno Liljefors jag läst, annars känner jag en väldig dragning till Bea Uusmas närapå besatthet över Andrée-expeditionen och kommer alldeles säkert att läsa den vad det lider. Att Pija Lindenbaum nomineras i barnboksklassen för “Vi måste ha ketchup!” är en fröjd att se.

Josefina Syssner undersöker i "Hoppfulla platser?" hur kommunalråd i avbefolkade kommuner ser på hopp och framtidstro. Den frustration jag känner över att hoppet främst är att budgeten ska gå ihop försvinner när Syssner kliver fram med sina visioner om en annan kommunpolitik.

Läs hela recensionen här.

"Fars rygg" av Niels Fredrik Dahl är en roman om ensamhet och sökandet efter en undflyende far. Den är lätt att tycka om trots att, eller kanske just därför att den ser läsaren i ögonen när den blottlägger sår och ärr, förlust och tomrum. Dahl gör, så att säga, litteratur av det.

Läs hela recensionen här.

"Visslaren" av angolesiske författaren och poeten Ondjaki är en roman som inleds med strindbergsk precision och har ett fint språk men som tappar mig allt eftersom och med boken igenslagen känner jag mig märkligt opåverkad. Visslaren kommer, han visslar alla upp i brygga, sen går han. Jaha?

Läs hela recensionen här.

Jag läser Chantha Nguon och hennes matrelaterad memoarer "Slow Noodles" och jag kommer att tänka på den generation av äldre präglade av världskrig och nödår som trugat sina barnbarn att äta mer och mer när nu mat finns. En inblick i Kambodjas moderna historia.

Läs hela recensionen här.

Varken november eller första snön riktigt än, men jag kom ändå att tänka på en text jag skrev förra hösten om mitt inre landskap: “Vintervass och vingar” (2024-11-24). Det är något med gulnat gräs och frost som talar till mig trots att jag egentligen gillar ljus och värme bättre.

“När vinterns första snö föll erbjöd jag mig att ta cykeln till jobbet. Så här i efterhand är det möjligt att det var med livet som insats, halkiga cykelbanor och branta backar, inga dubbdäck och en missnöjd hund i vagn på släp. Ulltröjan var på, liksom termobyxorna. Värmen kom inifrån när kylan bet i kinderna. Det är lätt att tro att jag var missnöjd, sommarbarn som jag ändå är, men det var jag inte. Inte alls.

Jag cyklade utmed Roxen, en grund sjö med rikt fågelliv. Under våren när vattnet letade sig upp till trösklarna på de sjönära husen och åkrar och ängar täcktes av väta kom sjöfåglarna mycket närmare. Mer än en gång var jag nära att cykla i diket när jag spanade efter någon fågel jag inte omedelbart kände igen. Nu har vattnet sjunkit tillbaka igen, Roxen har antagit en för husägare och försäkringsbolag rimligare form.”

Fortsätt läsa …

Det finns många sätt att stötta mig om du gillar det jag gör.